 |
| ”Problemet med att fokusera på en
individ som förkroppsligande av en nation, är att man försöker lösa fel problem.
Rysslands pågående problem med Ukraina är större än Vladimir Putin", skriver SCOTT RITTER, för detta officer i USA:s marinkårsstyrkor och vapenkontrollant i Irak. |
”De sa en sak, men sedan gjorde de en
annan”
Om hur SCOTT RITTER ser på Amerikas, som för övrigt även kan gälla Sveriges och Europas `PUTIN-PSYKOS´
”Problemet
med att fokusera på en individ som förkroppsligande av en nation, är att man
försöker lösa fel problem. Rysslands pågående problem med Ukraina är större än
Vladimir Putin, och som sådan mycket mer komplexa när det gäller att definiera
nationella mål och politiska gränser. Du kan inte lösa ett problem om du inte
först exakt definierar problemet; genom att knyta Ukrainas problem till en man
tar amerikanska beslutsfattare i själva verket fel problem. Denna frånkoppling
från verkligheten förvärras ytterligare när man, som är fallet med majoriteten
av de så kallade `ryska experterna´, som är vanliga i Amerika idag, försöker
spela amatörpsykiater genom att komma in i den ryska ledarens sinne”.
RITTER ÄR EN FÖRE DETTA underrättelseofficer för US Marine Corps.
Han tjänstgjorde i före detta Sovjetunionen för att genomföra
vapenkontrollavtal, i Persiska viken under `Operation
Desert Storm´ och i Irak för att övervaka nedrustningen av de påstådda
massförstörelsevapen som inte fanns men som eventuellt existerade eller
existerar på 26 hemliga biolaboratorier i Ukraina, finansierade och under
kontroll av USA:s Pentagon, några bara några kilometer från den ryska gränsen.
Jag
måste erkänna att jag bländas av hans klockrena snytingar mot de som i dag som
ger sig ut för att vara ”Putin-kännare” och i andra hand ”Rysslands-experter”.
Hans krönika i Consortium News [1] (Arlington-Washington)
bör läsas av människor som ännu har ett uns av sans och förnuft i behåll och
som inte helt och hållet har slukats av den masshysteri som gör människor
oemottagliga och besatta för ett sansat meningsutbyte.
Istället
för att undersöka perspektivet av ryska
nationella säkerhetsintressen tror amerikanska tjänstemän felaktigt att den
europeiska fredens öde ligger i händerna på en enda man: Vladimir Vladimirovich
Putin, skriver Scott Ritter.
”Nej är NEJ”!
Ritter:
”Faktum
är att alla ryska experter som är värda sitt salt vet vad Rysslands mål och
målsättningar gentemot Ukraina är eftersom
ryssarna berättade det för oss redan 2008. En av de få genuina ryska
experterna i stånd att påverka politiken, CIA-chefen
William Burns, skrev ner det hela skriftligt i en kabel (Wikileaks) från
februari 2008 med titeln, helt enkelt; ”Njet
betyder Njet” [2]!
 |
| CIA-chefen William Burns. |
”Det
råder ingen tvekan om att Putin är en mycket mäktig president med starka
verkställande befogenheter. Men han är ingen diktator, och Ryssland är inte
heller inrättat för att styras av en diktator. Problemet med att fokusera på en
individ som förkroppsligande av en nation, är att man försöker lösa fel problem.
Rysslands pågående problem med Ukraina
är större än Vladimir Putin, och som sådan mycket mer komplexa när det
gäller att definiera nationella mål och politiska gränser. Du kan inte lösa ett
problem om du inte först exakt definierar problemet; genom att knyta Ukrainas
problem till en man tar amerikanska beslutsfattare i själva verket fel problem”.
”Denna
frånkoppling från verkligheten förvärras ytterligare när man, som är fallet med
majoriteten av de så kallade `ryska experterna´ som är vanliga i Amerika idag,
försöker spela amatörpsykiater genom att komma in i den ryska ledarens sinne”.
D.E.
Nedan
en automatiserad översättning som är ganska hygglig. Originaltexten finns på:
https://consortiumnews.com/2022/02/02/americas-putin-psychosis/
Amerikas Putin-Psykos
Av Scott Ritter, Consortium News
Ordkriget
mellan Ryssland och USA om Ukraina eskalerade ytterligare på tisdagen när
Rysslands president Vladimir Putin för första gången svarade på USA:s
skriftliga svar på Rysslands krav på säkerhetsgarantier som uttrycktes i form
av ett par utkast till fördrag. lämnade in av Moskva till USA och Nato i
december.
”Det
är redan klart ... att de grundläggande ryska farhågorna ignorerades. Vi såg
inte ett adekvat övervägande av våra tre nyckelkrav”, sa Putin vid en
presskonferens som följde på hans möte med Ungerns premiärminister Viktor Orban i Moskva.
Putin
sa att USA hade misslyckats med att ta ”tillräckligt hänsyn till våra tre
nyckelkrav angående NATO-expansion, avstående från utplaceringen av
slagvapensystem nära ryska gränser och återlämnandet av [NATO]-blockets
militära infrastruktur i Europa till staten 1997, när grundlagen mellan
Ryssland och Nato undertecknades.”
Han
berättade i detalj vad han påstod var Natos långa historia av bedrägeri, och
betonade på nytt 1990 års verbala åtagande från USA:s förre utrikesminister
James Baker att NATO inte skulle expandera ”en tum” österut. ”De sa en sak, de
gjorde en annan,” sa Putin. ”Som folk säger, de körde på oss, ja, de lurade oss
helt enkelt.”
Med
cirka 130 000 ryska soldater utplacerade i de västra och södra
militärdistrikten som gränsar till Ukraina, och ytterligare 30 000 samlade i
grannlandet Vitryssland, kämpar amerikanska beslutsfattare för att ta reda på
vad Rysslands nästa drag kan vara, ett val som de flesta amerikanska
beslutsfattare tror handlar om diplomati eller krig.
Istället
för att undersöka situationen utifrån ryska nationella säkerhetsintressen, har
dessa tjänstemän dock lagt ödet för europeisk fred och säkerhet i händerna på
en enda individ: Vladimir Vladimirovich Putin.
En hel nations
intressen
I
en ny artikel i The Atlantic menar Tom Nichols att ”ingen vet verkligen varför
Putin gör det här - eller om han verkligen tänker göra det överhuvudtaget. Det
är osannolikt att hans egen inre krets ens har en bra läsning om sin chef.”
Till
och med USA:s president, Joe Biden, bekände en känsla av frustration över att
inte veta vad Putins mål är gentemot Ukraina. ”Jag ska vara helt ärlig mot dig,”
sa Biden förra månaden , ”det är lite som att läsa teblad” när det kom till att
förutsäga Putins nästa drag.
Det
faktum att USA:s president är vilse när han bedömer Rysslands nästa drag
angående Ukraina borde få alla berörda amerikaner att rysa i ryggen. En av
huvudorsakerna till denna förvirring ligger i den betoning som Biden lade på
vikten av bara vad Putin tänkte, i motsats till vad Rysslands legitima
nationella säkerhetsintressen var.
Detta
problem är inte unikt för den nuvarande omständigheten, utan är snarare en del
av en nationell besatthet av Putin, mannen som undanröjer verkligheten att
Ryssland är ett land vars intressen är större än någon enskild individ, oavsett
hur länge tjänande eller mäktig.
Problemet
med att fokusera på en individ som förkroppsligande av en nation är att man
försöker lösa fel problem. Rysslands pågående problem med Ukraina är större än
Vladimir Putin, och som sådan mycket mer komplexa när det gäller att definiera
nationella mål och politiska gränser. Du kan inte lösa ett problem om du inte
först exakt definierar problemet; genom att knyta Ukrainas problem till en man
tar amerikanska beslutsfattare i själva verket fel problem.
Denna
frånkoppling från verkligheten förvärras ytterligare när man, som är fallet med
majoriteten av de så kallade ”ryska experterna” som är vanliga i Amerika idag,
försöker spela amatörpsykiater genom att komma in i den ryska ledarens sinne.
Ta
till exempel Michael McFaul, arkitekten bakom Barack Obamas ökända politik ”återställning”
med Ryssland (en lite förtäckt ansträngning för att pressa Putin ur makten och
ersätta honom med den skenbart mer följsamma Dmitrij Medvedev). Titeln på hans
politiska memoar, From Cold War to Hot Peace: An American Ambassador in Putin's
Russia säger allt. Om du tror att du har förmågan att definiera karaktären hos
en hel nation genom persona av en enda namngiven individ, bör du kunna ge en
viss inblick i den personens tänkande.
Men
som McFaul själv erkände nyligen på MSNBC , ”Jag vill kategoriskt säga att jag
inte vet vad Putin vill. Jag vet inte vad han har bestämt sig för. President
Biden vet inte. Chefen för CIA [William Burns] vet inte. Jag tror inte att
Sergej Lavrov vet det, utrikesministern.”
Ett
ögonblick av ärlig ödmjukhet? Nej; McFaul fortsätter: ”Och utifrån min
erfarenhet av att hantera Putin i förhandlingar, tror jag inte att han har
fattat sitt eget beslut ännu. Jag tror att han gillar den här osäkerheten. Han
gillar att vi alla pratar om, ni vet, att förhandla med oss själva, komma med
motförslag. Han gillar att titta på det.”
McFaul,
som han själv erkänner, vet inte vad Putin vill, men han har fria åsikter om
vad Putin tycker och gillar. Jag skulle respektfullt föreslå att om du känner
en person tillräckligt väl för att offentligt pontificera sina tankar och
önskningar, då vet du förmodligen vad de vill.
Perception över
verkligheten
McFaul
sa ärligt att han inte vet vad Putin vill; resten är helt enkelt spekulativt
dravel, inte motiverat av någon genuin intellektuellt baserad nyfikenhet på
Ryssland och mannen som fungerar som dess president, utan snarare behovet av
att mata den amerikanska mainstream-medias aptit för en berättelse som inte
utmanar ett Vita husets. som sätter tonen och innehållet i vad som går till
nyheter baserat på inrikespolitiska imperativ i motsats till global geopolitisk
verklighet.
Perception
är allt; fakta betyder ingenting. Detta är Biden-administrationens mantra. Man
behöver bara titta på Bidens telefonsamtal den 23 juli 2021 med Afghanistans
dåvarande president Ashraf Ghani. ”Jag behöver inte berätta att uppfattningen
runt om i världen och i delar av Afghanistan, tror jag, är att saker och ting
inte går bra när det gäller kampen mot talibanerna”, sa Biden till den
belägrade afghanska ledaren. ”Och det finns ett behov, oavsett om det är sant
eller inte , det finns ett behov av att projicera en annan bild .”
Det
faktum att USA:s presidentadministrationer, som en självklarhet, tillverkar en
faktafri berättelse utformad för att vilseleda en inhemsk amerikansk publik
borde inte komma som en chock för någon som har studerat den sjuka
skärningspunkten mellan offentlig och utrikespolitik i USA sedan dess. slutet
av andra världskriget.
I
denna anda är ett av de centrala teman som vävs in i Ukraina-berättelsen den
frenetiska karaktären hos beslutsfattandet av Vladimir Putin.
McFaul
beskrev Rysslands beslagtagande av Krimhalvön 2014 som ett impulsivt drag av
Putin, inte något som länge planerats, utan som sattes i kraft först efter den
USA-stödda kuppen 2014 i Kiev. Denna tankegång var endemisk i Obama Vita huset
där McFaul tjänstgjorde. Journalisten Susan Glasser, en långvarig kritiker av
Putin, citerar en icke namngiven ”Obama-topptjänsteman” i sin artikel 2014 för
Politico , ” Putin på soffan .”
”Jag
hör folk säga att vi var naiva om Putin och att presidenten inte förstod Putin”,
sa tjänstemannen. ”Nej. Vi hade en väldigt nykter, väldigt stålögd realistisk
bedömning av Putin.”
Men
sedan bevisade ”topptjänstemannen” att de inte gjorde det. ”Det handlar om en
debatt som pågår i hans eget huvud”, konstaterade tjänstemannen. ”Han gör
impulsiva, eller vågar jag säga irrationella , saker. Jag tror inte att han är
den realistiska storstrateg som vissa människor beundransfullt tillskriver
honom.”
Glasser
sprang med temat och citerade David Remnick, redaktören för The New Yorker och
Pulitzer Prize-vinnande författaren till Lenins grav , som, när han talade om
Putin och Krim, förklarade: ”Jag tror att han har improviserat, agerat
övertäckt och dumt , till och med på hans egna villkor.”
Stephen
Sestanovich, USA:s övergripande ambassadör i fd Sovjetunionen från 1997 till 2001,
fortsatte denna analys och noterade Putins ”dåliga omdöme, känslomässiga
beslutsfattande , småaktiga resultatuppgörelser med liten omsorg om långsiktiga
konsekvenser, ” innan han avslutade ”Men det är vintage Putin.”
 |
| Fiona Hill, till vänster om John Bolton, vid möte med Putin i Moskva, mars 2018. (Kremlin Photo). |
Även
när medresenärer som Fiona Hill, som fungerade som den främsta kremlologen för
både George W. Bush och Donald Trump, och Andrea Kendall-Taylor, en före detta
CIA-analytiker som tjänstgjorde som biträdande nationell underrättelseofficer
för Ryssland och Eurasien under Barack Obama, samlas för en pragmatisk
bedömning av Ryssland , de är färgade av sin kollektiva Putin-centrerade
inställning till allt som rör Ryssland.
Hill,
författaren till Mr. Putin: Operative in the Kremlin , observerade nyligen att ”Med
Putin är det alltid viktigt att förvänta sig det oväntade . Han ser till att
han har en rad handlingsalternativ och olika sätt att utnyttja en situation för
att utnyttja svaghet. Om all vår uppmärksamhet är på Ukraina, då kan hans nästa
drag vara någon annanstans för att få oss ur balans och se hur vi reagerar.”
Kendall-Taylor,
vars bedömningar av Putin och Ryssland regelbundet informerades för president
Obama, vittnade inför kongressen 2019 att ”Även om Putins agerande på Krim och
Syrien var utformade för att främja ett antal viktiga ryska mål, är det också
troligt att Putins brist. av inhemska begränsningar ökade risknivån han var
villig att acceptera för att uppnå dessa mål.”
Dessa
två rutinerade ryska händer, båda mycket inflytelserika när det gäller att ge
råd till seniora amerikanska beslutsfattare, från presidenten och nedåt,
fortsätter båda berättelsen om Putin som en impulsiv, risktagande spelare, som
fattar direkta beslut baserade på personlig intuition .
De,
liksom alla andra så kallade ryska experter, har fel.
Hur policy skapas i
Ryssland
Faktum
är att alla ryska experter som är värda sitt salt vet vad Rysslands mål och
målsättningar gentemot Ukraina är eftersom ryssarna berättade det för oss redan
2008. En av de få genuina ryska experterna i stånd att påverka politiken,
CIA-chefen William Burns , skrev ner det hela skriftligt i en kabel från
februari 2008 med titeln, helt enkelt, ”Njet betyder Njet: Rysslands röda linjer för NATO:s utvidgning.” Han skrev det medan han tjänstgjorde som USA:s
ambassadör i Ryssland under president George W. Bushs administration.
Burns,
som rapporterade om den ryska reaktionen på Nato-toppmötet 2008 där idén om
medlemskap för Ukraina flöts upp, noterade att det ryska utrikesministeriet
hade förklarat att ”en radikal ny expansion av Nato kan medföra en allvarlig
politisk-militär förändring som oundvikligen kommer att påverka Rysslands
säkerhetsintressen.”
Ryssarna
framhöll att när det gällde Ukraina var Ryssland bundet av bilaterala
förpliktelser som fastställdes i 1997 års fördrag om vänskap, samarbete och
partnerskap där båda parter åtog sig att ”avstå från att delta i eller stödja
några åtgärder som kan skada säkerheten för den andra sidan.” Ukrainas ”sannolika
integration i Nato”, förklarade det ryska utrikesministeriet, ”skulle allvarligt
komplicera de mångsidiga rysk-ukrainska relationerna” och att Ryssland ”måste
vidta lämpliga åtgärder.”
Burns
gav Bush-administrationen den ryska handboken om konsekvenserna om NATO skulle
försöka gå vidare med medlemskap för Ukraina. Denna information var känd för
McFaul, Hill, Kendall-Taylor och alla andra så kallade ”ryska experter”, men de
misslyckades med att ta itu med den (vilket ytterligare förstärkte Putins
påståenden om att ”grundläggande ryska oro ignorerades”).
Konceptet
att Putin skulle agera ”impulsivt” 2014 till ett problem som beskrevs
kortfattat och exakt 2008 av det ryska utrikesministeriet visar likaså en
absolut ignorering av, eller okunnighet om, hur politiken utformas i Ryssland
idag.
Det
råder ingen tvekan om att Putin är en mycket mäktig president med starka
verkställande befogenheter. Men han är ingen diktator, och Ryssland är inte
heller inrättat för att styras av en diktator.
 |
| Kreml, Moskva. |
Ryska
politiken görs av professionella byråkratspecialister bosatta i den extremt
täta permanenta ryska byråkratin . Dessa byråkrater, en del av den ryska
tjänstemannaklassen, är ansvariga för att omvandla policyvägledning till
detaljerade genomförandeplaner från vilka de resurser som behövs för
genomförandet tilldelas, tillsammans med en tidslinje för slutförande av
uppgiften.
Dessa
genomförandeplaner sträcker sig över departement och är utformade för att
beakta alla förutsebara variabler. Kort sagt, rysk politik är en biprodukt av
en process som representerar den samordnade ansträngningen av en enorm
byråkrati – raka motsatsen till den individuella ”impulsivitet” som McFaul,
Hill, Kendall-Taylor och andra tillskriver Putin.
Planen
som implementerades av Ryssland angående Krim 2014 föddes ur de ryska farhågor
som uttrycktes 2008, och var inte knähäftiga reaktioner från en impulsiv,
risktagande rysk president. Detsamma kan sägas om situationen i Ukraina i dag.
Det faktum att Biden och hans nationella säkerhetsrådgivare är låsta till Putin
som personifieringen av allt Ryssland tyder på ett grundläggande missförstånd
av hur Ryssland fungerar eller – ännu värre – en medveten kampanj för
perceptionshantering som syftar till att lura den amerikanska allmänheten om
komplexiteten. och verkligheten i USA:s politiska mål.
Att
få det fel när det gäller att definiera verkligheten för den politiska
verkligheten i Ryssland idag går långt utöver att bara formulera dålig politik,
som sedan implementeras inkompetent. USA överlåter initiativet till Ryssland
och dess president. I slutet av dagen skulle man vara hårt pressad att ta fram
ett fall där Vladimir Putins verkställande beslutsfattande befogenheter vida
överstiger hans amerikanska motsvarighet.
Ryssarna
har dock en dubbel fördel gentemot USA när det gäller genomförandet av
politiken. Först och främst har de att göra med en chef som har stått vid
rodret på det ryska fartyget i två decennier; Putin är oöverträffad när det
kommer till kunskap om sitt regeringssystem och hur man får det att fungera.
Till och med någon som Biden, med sina fyra plus decennier av regeringserfarenhet,
fungerar som en rookie under sina första år i ämbetet, om inte av någon annan
anledning än att han faktiskt är en rookie.
En
amerikansk presidentadministration under sin första mandatperiod börjar
bokstavligen från noll. Visserligen finns det en stående amerikansk
statsförvaltning (en del kallar den en del av den ”djupa staten”) som ger en
viss operativ konsekvens från administration till administration, men det
kritiska ledarskapet för varje administration tillhandahålls av de politiskt
utsedda. Till skillnad från Rysslands två decennier av konsekvent
policyformulering och genomförande, har USA under samma tidsram sett fyra
förändringar av administrationer, var och en med en radikalt annorlunda
inställning till styrelseformer än sin föregångare.
En tillverkad
berättelse
Den
enda överensstämmelsen mellan förvaltningarna är behovet av att tillverka
berättelser som används för att lugna en inhemsk valkrets om politik kopplad
till det nationella försvaret och, i förlängningen, försvarsindustrin. Här har
demoniseringen av Ryssland spelat en stor roll för att definiera USA:s
försvarsbehov och, i förlängningen, införskaffandet av vapen.
Ingen
administration har litat på att den amerikanska allmänheten engagerar sig i en
faktabaserad nationell dialog om ”hotet” från Ryssland och, i förlängningen,
det fortsatta behovet av Nato. Den främsta anledningen till detta är, om fakta
presenterades tydligt, skulle ingen amerikan möjligen kunna stödja Natos
fortsättning och därför inte stödja upphöjningen av Ryssland som ett hot
värdigt hundratals miljarder av våra skattebetalares dollar.
På
detta sätt kan USA frambringa en klass av partipolitiska ”experter” på Ryssland
vars enda anspråk på verklig expertis är förmågan att anpassa sig till en
berättelse utformad för att främja en lögn, i motsats till att söka sanningen.
Förbi är de dagar då mästare i ryska studier, som den tidigare amerikanska
ambassadören i Sovjetunionen, Jack Matlock, höll makten.
Till
och med när USA producerade en kvalificerad rysk expert inom akademin, som den
avlidne Stephen Cohen, förnekade mainstreammedia hans verkliga expertis genom
att antingen överrösta hans budskap i ett hav av russofobisk propaganda som
utspys av hans motstående nummer, eller helt enkelt ignorera honom. Istället
får vi Michael McFaul's, Fiona Hill's och Andrea Kendall-Taylor's - akademiker
vars enda anspråk på relevans är deras kollektiva omfamning av Putin som
personifieringen av allt som plågar Ryssland i världen idag.
Amerikas
beroende av denna underlägsna klass av ersättningsryska expertis har skapat en
medfödd defekt i amerikanskt beslutsfattande för nationell säkerhet som bäst
uttrycks som en variant av John Boyds OODA Loop. Boyd, en känd stridspilot,
hävdade att han kunde skjuta ner vilken motståndare som helst inom fyrtio
sekunder från en underlägesposition genom att använda en beslutscykel som han
kallade ” OODA Loop ” (för observera, orientera, besluta, agera).
Kort
sagt, genom att utföra sin beslutscykel snabbare än en motståndare, ”kom man in
i” fiendens beslutscykel, vilket tvingade dem att reagera på dig och därigenom
garantera deras bortgång.
OODA
Loop har anpassats av olika icke-pilotorganisationer och enheter, från US
Marines till företag, som en modell för att förbättra operativ effektivitet.
Även om varken det ryska utrikesdepartementet eller det amerikanska
utrikesdepartementet har anammat teorin, kan den användas som ett medel för
jämförande analys när man bedömer effektiviteten av respektive
policyformulering och implementeringscykler.
Tre faser
Ur
observationssynpunkt är den grundläggande hyresgästen att samla in data med
alla möjliga resurser. Ur ett ryskt perspektiv, när det gäller Ukraina och
Nato, har Ryssland varit fokuserat på Natos politik, både uttryckt och
genomförd, när det kommer till dess expansion österut och tillämpligheten av
sådan expansion för Ukraina. Uppgifterna som samlats in av Ryssland är
faktabaserade och fokuserade särskilt på det aktuella problemet, som är det
potentiella hotet mot Ryssland av ukrainskt medlemskap i NATO.
USA
fokuserar dock, med sitt Putin-centrerade tillvägagångssätt, på den ryske
presidentens person, utan några försök att matcha observerade handlingar med
något som liknar faktisk politik. Den insamlade informationen är av
tabloidvariant, med fokus på hållning, manér och fotomöjligheter.
Även
om Putin tillhandahåller en uppsjö av data i form av tal och utökade frågor och
svar i pressen, går analysen från dessa tillfällen sällan djupare än att
förvandla den ryske presidentens presentation till en tecknad skildring av
ondska.
Nästa
fas, orientering, styrs av data som samlats in under observationsfasen. Här kan
ryssarna zooma in på USA/NATO:s tyngdpunkter så att säga – det som får den
transatlantiska alliansen att fungera och det som kan orsaka problem.
Här
har Ryssland förutspått möjliga politiska alternativ som kan eftersträvas av
Nato som svar på en mängd olika politiska stimuli från Ryssland och spelat ut
var och en för att hitta en rad åtgärder och reaktionsmöjligheter som bäst
passar de ryska politiska målen.
USA
fortsätter dock att fokusera på Putin och producerar material i bok-, artikel-
och tv-format som attackerar den ryske presidentens karaktär samtidigt som man
förnedrar Ryssland som nation (”Ryssland är inget annat än en bensinstation som
maskerar sig som ett land” verkar vara ett populärt gipp .)
Genom
att skapa en falsk berättelse byggd kring den absoluta karaktären av Putins
kvasi-diktatoriska stat, har amerikanerna invaggat sig i en falsk känsla av
självbelåtenhet som bygger på föreställningen om Putins impulsivitet som till
sin natur inte kan förutsägas och som sådan inte kan förutsägas. avskräckas
genom förebyggande åtgärder.
Den
tredje fasen, beslut, är avgörande. Här väljer ryssarna, efter att ha samlat in
data, bedömt dess värde och formulerat politiska alternativ som härrör från
samma, det alternativ som bäst passar deras politiska mål. De har kontroll över
tidtabellen och kan därför allokera tillräckliga resurser för uppgiften.
Amerikanerna,
som jämförelse, förblir engagerade i verksamheten att förnedra ryssarna och
deras president i produkter avsedda för inhemsk konsumtion och, som sådana,
praktiskt taget värdelösa i verklighetens område.
Den
sista fasen, handling, är där det ökända gummit möter vägen. Här har ryssarna
initierat en process som inte bara får dem att arbeta vid en tid och plats som
de själva väljer, utan också för att ha positionerat sig för att omedelbart
påbörja nästa OODA Loop-cykel genom att ha lämpliga sensorer på plats för att
samla in data om alla potentiella amerikanska reaktion så att nya
beslutsalternativ snabbt kan förberedas och åtgärdas.
Amerikanerna
uppmärksammas under tiden på en potentiell kris endast genom ryssarnas
agerande. Amerikanerna initierar sin egen observationsprocess, men deras
insamlingsmekanism, som är så fast rotad i Putins persona, är omedveten om
komplexiteten och skiktningen av den ryska handlingen.
Ryssland,
beväpnat med lyxen av tid och initiativ, kan isolera amerikanska handlingar när
de äger rum, och påbörja en process av handling-reaktion som Ryssland
kontrollerar.
Kort
sagt, om det nuvarande diplomatiska engagemanget som äger rum mellan USA och
Ryssland om Ukraina var ett hundslagsmål, skulle amerikanerna skjutas ner av
ryssarna inom fyrtio sekunder, garanterat.
Ryssland
verkar inte bara inom den amerikanska beslutscykeln – de kontrollerar den.
Propaganderad
överensstämmelse
Även
om det yttersta ansvaret för dålig politik vilar på den seniora beslutsfattaren
– USA:s president – råder det ingen tvekan om att successiva presidentadministrationer
har varit dåligt betjänade av den nuvarande skörden av amerikanska
kremlinologer, personifierad av McFaul, Hill, Kendall-Taylor och andra , som
fick Putin att slå standarden för vad som godkändes för ryska studier.
Kort
sagt, så länge som din världsbild av Ryssland överensstämde med Putin-basherna,
välkomnades du in i klubben; om man däremot valde att ta ett mer nyanserat,
faktabaserat förhållningssätt till ryska studier som gick utöver den ryske
presidentens person, och utforskade komplexiteten i Ryssland efter kalla
kriget, makterna som finns i regering, akademi och media skulle förvisa dig
till papperskorgen av relevans.
Varje
amerikansk medborgare borde inse att de har blivit dåligt betjänta av dessa
slaviska tjänare av propaganderad konformitet, och den potentiella konsekvensen
av deras kollektiva misslyckande – krig – stirrar oss alla i ansiktet.
Om
vi kan ta oss ur dessa svåra tider intakta, kommer det bara att bero på att
ryssarna – inte Biden – valde en politisk väg som hade en livskraftig
diplomatisk offramp.
Och
om vi är så lyckligt lottade, så borde utövarna av denna Putin-psykos –
McFaul's, Hill's, Kendall-Taylor och andra av deras gelikar – pekas ut för sin
respektive roll i att föra Amerika till en sådan plats politiskt och behandlad.
följaktligen — inga fler sinekurer, ingen mer tillgång, ingen mer trovärdighet.
Scott
Ritter är en före detta underrättelseofficer för US Marine Corps som
tjänstgjorde i fd Sovjetunionen för att genomföra vapenkontrollavtal, i
Persiska viken under Operation Desert Storm och i Irak för att övervaka
nedrustningen av massförstörelsevapen.
[1] America’s Putin Psychosis
https://consortiumnews.com/2022/02/02/americas-putin-psychosis/
[2] Njet betyder
Njet: Rysslands röda linjer om Nato-utvidgning
https://cartagocat.wordpress.com/2022/03/04/njet-betyder-njet-rysslands-roda-linjer-om-nato-utvidgning/
Källa: https://consortiumnews.com/2022/02/02/americas-putin-psychosis/
