Translate

torsdag 28 november 2024

"Som under Hitlers sista dagar"? och temat Missilen Oreshnik och Hästen från Troja

Ukraina som Natos Trojanska häst. . .

 


Som under Hitlers sista dagar?

Av Dick Emanuelsson

Den 22 februari 2022 var den Ukrainas armé Europas näst starkaste med uppskattningsvis 900,000 enheter, inklusive reserven. I dag är den i princip nära en kollaps.

OBAMA, MERKEL, HOLLANDE och de ledande politiska krafterna hade lyckats med det som de två sistnämnda personligheterna bekände i slutet av 2022, nämligen att de hade 'passat' för att tillämpa och verkställa Minskavtalen för en POLITISK LÖSNING just med hänvisning till att Nato skulle förstärka Ukrainas armé till var den blev 2022, och med målet att ockupera Donbassregionen. Där hade de närmare åtta miljoner invånarna, i huvudsak rysktalande befolkning, vägrat att erkänna den statskupp som Obama & Nuland, med uppbackning av Europas och världens ditresta fascister hade verkställt i februari 2014, en statskupp som Victoria Nuland i ett senare senatsförhör uppgav och bekräftade att den kostade USA:s skattebetalare fem miljarder dollar.

Men den armén är i dag i stort sett några steg från en upplösning. De mest fanatiska och ideologiskt övertygade fascistiska krafterna har till stor del stupat, i likhet med många av de professionella militära ukrainska befälen. Därför tränas nya militära kadrer i flera europeiska länder, bland dem Sverige.

Men är det en realistisk framgångsväg?

Kievs politiska och militära vårdnadstagare

Och vem har bestämt att Washington och Bryssel har tagit sig rätten att uppträda och verka som om de hade ”VÅRDNADSRÄTTEN' över de politiska och militära besluten i Kiev?

De senare bekräftar också att de i likhet med Biden och von der Leyen drivs av en besatthet att genomföra sin 'militära lösning', krigsaktivister som fått den ungerske högermannen Victor Orban och socialdemokraten Robert Fico i Slovakien att göra motstånd, medvetna om att kriget ALDRIG är en framgångsväg. Den enda vägen är att finna en politisk fredlig lösning och konsolidera Ukraina som en alliansfri stat.


Lägg till 17 baser i Sverige och ett okänt antal i Finland. . .


Västs alla brutna löften

Den Ryska Federationen är helt omringad av krigsalliansens medlemsstater, trots att Gorbatjov 1990 fick löftet av USA att inte ta in före detta sovjetrepubliker som medlemmar i Nato. ”Inte en till”, har ryssarna nu sagt. Och den här gången är de orubbliga i sitt beslut.

Och de vet Jänken, adelsdamen von der Leyen och övriga nickedockor inom Europeiska Unionen. Och de är desperata inför den väntade militära kollapsen på Donbassfronten. Därför kräver de nu att fjuniga 18-åringar ska skickas som kanonmat till fronten.

Litauen: ”sluta leva på landets socialhjälp”

I april ”sänkte Zelinski rekryteringsåldern från 27 till 25 år”, rapporterar RT i nedanstående artikel.

Nu pressar USA och politiska krafter i EU desperat på att det ukrainska parlamentet ska fatta beslutet att förbereda 18-åringar.

En miljon ukrainska män är mobiliserade, alla är naturligtvis inte vid fronten. I Litauen vill politiker att ukrainska män ska skickas tillbaka och ”sluta leva på landets socialhjälp”. Samma tongångar hörs i Polen och missnöjet gryr i många europeiska länder. Enligt ukrainsk militär behövs 160,000 män rekryteras. Och det går mer än trögt. Desperata mödrar eller fruar (se medföljande video, den säger allt) slåss med militärpoliser när de griper mannen på gatan, jobbet, i hemmet eller på diskot.


VIDEO:
En desperat hustru och son försöker förhindra när de maskerade militärpoliserna anländer till hemmet för att tvångsmolisera mannen till Natos krig vid Donbassfronten.


Mobilisering i Ukraina, inte i Ryssland

Till skillnad mot Ukraina råder det inte mobilisering i Ryssland, trots DN:s ”alarmerande siffror” om stupade. Har reportern inte sett videosekvenserna från de ukrainska nyinrättade kyrkogårdarna med sina tusentals blågula flaggor? Varför gräver dessa medier ner huvudet i sanden?

Ovanstående bekräftar än en gång VEM DET ÄR SOM DRIVER KRIGET med de ohyggliga offer det innebär för den stat som ligger i POTTEN för USA och Pentagons politiska-militära strategi.

Trots dramatiska tragiska reportage i SvT och DN, bryr sig de politiskt ansvariga i de nämnda länderna sig inte ett skvatt om att det är ukrainare som Nato skickar till fronten och köttkvarnen.

Vilket får mig att minnas de sista månaderna före Berlins fall 1945. . .

 

USA insisterar hos Kiev att sänka
mobiliseringsåldern från 25 till 18 år.


RT: USA uppmanar Ukraina att rekrytera ungdomar från 18 år till fronten

För närvarande rekryteras mer än en miljon ukrainare i olika enheter av de ukrainska styrkorna, inklusive nationalgardet. USA uppmanar Ukraina att rekrytera så unga som 18 år till fronten.

USA:s president Joe Bidens administration uppmanar den ukrainska regimen att sänka åldersgränsen för rekrytering för att utöka trupperna där åldern sänks från 25 till 18 år, rapporterar Associated Press med hänvisning till källor.

En hög tjänsteman i den nuvarande demokratiska administrationen försäkrade, på villkor av anonymitet, att ”den rena matematiken” i den nuvarande situationen i Ukraina är att landet behöver fler trupper, eftersom det ligger långt efter den ryska armén vad gäller antalet soldater. Enligt amerikanska myndigheter är det nödvändigt att ändra lagen om åldern för rekrytering för att hjälpa Ukraina på slagfältet.


VIDEO:
Så tvångsmobiliseras männen



Vita huset anser att regimen i Kiev har tillräckligt med vapen och att dess största problem är bristen på soldater, uppgav källan. Enligt de ukrainska myndigheternas uppskattning behöver cirka 160 000 ytterligare soldater rekryteras, medan Biden-administrationen anser att antalet borde vara högre. För närvarande rekryteras mer än en miljon ukrainare i olika enheter av de ukrainska styrkorna, inklusive nationalgardet.

En liknande ståndpunkt uttrycktes av europeiska tjänstemän, som också framhöll att Ukraina har problem med antalet trupper och inte med vapen.

”Det finns inga enkla svar på Ukrainas allvarliga truppbrist, men att sänka värnpliktsåldern skulle hjälpa”, säger Bradley Bowman, senior chef för Center on Military and Political Power vid Foundation for Defense of Democracies. Den ukrainska sidan tror dock inte att en sänkning av värnpliktsåldern kommer att bidra till att utjämna den ryska arméns fördelar när det gäller utrustning och vapen.

Samtidigt indikerade den amerikanska tjänstemannen att Kiev ser påtryckningar från sina allierade att sänka åldern som en del av ett försök att avleda uppmärksamheten från sina egna förseningar i vapenförsörjning och från sina sena beslut, som att tillåta användning av långdistansmissiler mot Ryssland, vilket USA beviljade först efter månader av förfrågningar från Vladimir Zelensky.

I mitten av november förklarade ledaren för Kievregimen att mobiliseringen i Ukraina har varit otillräcklig. I april sänkte Zelenski värvningsåldern från 27 till 25, utökade befogenheterna för mönstringsofficerare och införde olika sanktioner för smitare genom en ny mobiliseringslag.

 



”Oresjnik” ändrar spelplanen

Publicerat i Nyhetsbanken 24 november 2024

Som svar på ett amerikanskt beslut att arrangera ballistiska missilattacker från Ukraina mot Ryssland, drar den store trollkarlen och presidenten i Ryska federationen Vladimir Putin en kanin ur sin hatt.

I går träffade de sex oberoende separata stridsspetsarna på en ny ballistisk medeldistansmissil den ukrainska missilfabriken Juzjmash i Dnipro.

Fram tills nu har den nya missilen och dess funktionsprofil varit okänd. Den är det tydliga svaret på USA:s decennielånga ansträngningar att få övermakt, särskilt i Europa, över Ryssland.

Missiler kan klassificeras efter sin räckvidd:

  • Ballistiska kortdistansmissiler (SRBM) är utformade för att rikta in sig på fiendens styrkor inom en räckvidd på cirka 1 000 kilometer. De används vanligtvis i taktiska scenarier och gör det möjligt att snabbt reagera på regionala hot.

  • Ballistiska missiler med medellång räckvidd (MRBM) förlänger den operativa räckvidden till cirka 3 500 kilometer. Dessa system förbättrar en nations avskräckningsförmåga genom att tillåta anfall mot mål längre bort utan att man tillgriper interkontinentala system.

  • Interkontinentala ballistiska missiler (ICBM) representerar den längsta räckviddskategorin, med en kapacitet som överstiger 5 500 kilometer. Dessa missiler fungerar som ett strategiskt avskräckningsmedel, som kan levereras över kontinenter och avsevärt påverka den globala säkerhetsdynamiken.

USA, Ryssland och Kina har utvecklat alla tre typerna av vapen. I slutet av 1980-talet undertecknade USA och Sovjetunionen, på initiativ av den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov avtalet om medeldistanskärnvapen (INF-avtalet):

INF-avtalet förbjöd de båda nationernas nukleära och konventionella markbaserade ballistiska missiler, kryssningsmissiler och missilavfyrningsramper med räckvidder på 500–1 000 kilometer (kort medeldistans) och 1 000–5 500 km (medeldistans). Avtalet gällde inte luft- eller sjörobotar. I maj 1991 hade de två länderna skrotat 2 692 missiler, det hela följt av 10 års inspektioner på plats.

Även om utplaceringen av missiler med en viss räckvidd var förbjuden, fortsatte missilutvecklingen. Runt 2008 använde Ryska federationen basdesignen för den interkontinentala missilen RS-24 (Yars) för att utveckla en mer flexibel version med en lättare laddning. Resultatet blev den mer lätthanterliga RS-26-missilen. Även om denna kunde uppnå den räckvidd som krävs för att klassificeras som en interkontinental missil, var dess sprängladdning för liten för att vara riktigt effektiv.

I början av 2018 beslutade Ryska federationen att stoppa all vidareutveckling av RS-26 och istället investera sina pengar i den mer lovande hypersoniska glidfarkosten Avangard.

Några månader efter att Ryssland hade tagit beslutet att lägga utvecklingen av RS-24 i malpåse beslutade USA att dra sig ur INF-avtalet. USA hävdade att vissa kryssningsmissiler i Ryssland bröt mot avtalet, men den verkliga orsaken till tillbakadragandet fanns någon annanstans:

Den första var USA:s behov av att motverka en kinesisk upprustning i Stilla havet, inklusive i Sydkinesiska sjön, eftersom Kina inte hade undertecknat avtalet. Amerikanska tjänstemän som arbetade under president Barack Obamas har intygat detta.

USA:s tillbakadragande från INF var också i linje med USA:s utträde ur Anti-Ballistic Missile Treaty, ABM-avtalet, 2002, ett avtal som hade begränsat missilförsvaret. Kort därefter meddelade USA att man skulle bygga ”antimissilinstallationer” i östra Europa. Dessa installationer kan enkelt ställas om för att kunna avfyra offensiva kryssningsmissiler mot Ryssland.

I juli 2024 meddelade Nato att USA från och med 2026 skulle placera ut kärnvapenkapabla medeldistansmissiler i Tyskland.

Detta skulle återskapa den farliga situation som rådde i Europa innan INF-avtalet trädde i kraft. Ett kärnvapenkrig inom Europa, utan inblandning av det kontinentala USA, kom återigen att bli en möjlighet.

Ryssland var tvunget att äntligen reagera på hotet. Några veckor efter Natos tillkännagivande svarade Vladimir Putin  dessa planer:

Den amerikanska administrationen och den tyska regeringen gjorde ett anmärkningsvärt uttalande om sina planer på att placera ut amerikanska långdistansmissilsystem i Tyskland 2026.

Missilerna skulle kunna nå större ryska statliga och militära anläggningar, administrativa och industriella centra och försvarsinfrastruktur. Flygtiden till mål på vårt territorium för sådana missiler, som i framtiden kan komma att utrustas med kärnstridsspetsar, skulle vara cirka tio minuter.

USA har redan genomfört övningar för att kunna överföra Typhon-missilsystem från sitt territorium till Danmark och Filippinerna. Situationen påminner om händelserna under kalla kriget i samband med utplaceringen av amerikanska medeldistansmissiler av typen Pershing i Europa.

Om Förenta staterna genomför dessa planer kommer vi att anse oss vara fria från det tidigare antagna ensidiga moratoriet för utplacering av medel- och kortdistansvapen, inklusive en ökning av kapaciteten hos vår flottas kusttrupper.

I dag är utvecklingen av sådana system i Ryssland nästan fullbordad. Vi kommer att vidta samma slags utplaceringsåtgärder som de Förenta staterna och dess satelliter i Europa och i andra regioner i världen vidtar.

Gårdagens attack mot Juzjmasj-komplexet i Dnepropetrovsk (video) var den första demonstrationen av den nya ryska förmågan.

De nya missilerna, som fått namnet Oreshnik (”hasseln”), är en RS-26-variant med kortare räckvidd som kan bära sex (i stället för de tidigare fyra) multipla oberoende målsökande återinträdesfarkoster (MIRV). Varje återinträdesfarkost kan bära sex substridsdela

Slagkraften kan vara inert, det vill säga missilen förstör målet genom själva anslagsenergin, alltså missilens kinetiska energi, den kan utgöras högexplosivt sprängmedel och i sista hand kärnstridsspetsar.

Missilen drivs med fast bränsle och anläggningen körs mobilt på väg. Den kan avfyras med kort varsel från kamouflerade positioner.

Om missilen avfyras från Ryssland kan den nå vilket mål som helst i Europa på mindre än 20 minuter. Vid återinträde i atmosfären når missilens stridsspetsar hypersoniska överljudshastigheter på 3-4 kilometer per sekund. Det finns inget luftförsvarssystem i världen som skulle kunna stoppa dem.

Den överraskande och framgångsrika demonstrationen av en sådan enorm kapacitet är en väckarklocka för europeiska strateger.

Invaggade av det neokonservativa talet om västs överlägsenhet och förmodade ryska oförmågor har européerna varit ivriga att koppla sitt öde till ett proxykrig mot Ryssland. Efter att ha besegrats i kampen om råvarorna i Donbass-regionen har de drivit på för att utvidga räckvidden för sina vapen till Ryssland.

Vi ser nu resultatet. Europa står försvarslöst mot nya ryska vapen som kan nå varje politiskt och industriellt centrum i Europa med förödande kraft och med bara några minuters varsel.

Som tur är finns det fortfarande tid att ändra kurs.

Samtidigt som den ryske presidenten tillkännagav de nya förmågorna gjorde han också ett erbjudande (video) om att begränsa deras utplacering:

Vi håller på att utveckla medeldistans- och kortdistansmissiler som svar på USA:s planer på att tillverka och placera ut medeldistans- och kortdistansmissiler i Europa och Asien-Stillahavsområdet. Vi anser att USA gjorde ett misstag genom att ensidigt förstöra INF-avtalet 2019 under långsökta förevändningar. I dag inte bara producerar Förenta staterna sådan utrustning, utan har, som vi kan se, utarbetat sätt att placera ut sina avancerade missilsystem i olika delar av världen, inklusive i Europa och övat utplaceringen med sina trupper. Övningarna ska ge utbildning för att använda systemen.

Som en påminnelse bör påpekas att Ryssland frivilligt och ensidigt förbundit sig att inte placera ut medeldistans- och kortdistansmissiler förrän amerikanska vapen av detta slag dyker upp i någon region i världen.

Jag vill upprepa att vi genomför våra stridstester av missilsystemet Oresjnik som svar på Natos aggressiva åtgärder mot Ryssland. Vårt beslut om ytterligare utplacering av medeldistansmissiler och kortdistansmissiler kommer att bero på USA:s och dess satelliters agerande.

Skulle USA och dess europeiska lakejer begå ytterligare brott mot Ryssland, kommer allvarligare Oresjnik-”tester”, under fältförhållanden och potentiellt riktade mot mål bortom Ukraina, att genomföras:

Vi kommer att fastställa målen för ytterligare tester av våra avancerade missilsystem på grundval av hoten mot Ryska federationens säkerhet. Vi anser oss ha rätt att använda våra vapen mot militära anläggningar i de länder som låter sina vapen användas mot våra anläggningar, och i händelse av en upptrappning av aggressiva handlingar kommer vi att reagera beslutsamt och på ett motsvarande sätt. Jag rekommenderar den styrande eliten i de länder som smider planer på att använda sina militära kontingenter mot Ryssland att allvarligt tänka över detta.

Låt oss hoppas att de kommer att göra det.

Källa: Moon of Alabama 22 november 2024 
https://www.moonofalabama.org/2024/11/how-the-new-russian-missiles-are-changing-the-game.html#more

Övers: Lennart Palm



Ukraina: Natos trojanska häst

Av: Nikolas Stolpkin* 


Intåget av missilen Oreshnik på den militära scenen har lämnat Nato, USA och Europeiska unionen med öppna munnar; De håller på att bli galna. Vissa diskuterar möjliga ”förebyggande angrepp” på ryskt territorium, andra föreslår att ”återlämna” till Ukraina de atomvapen som förmodas ha ”stulits” från dem, andra uppmanar företag att ”förbereda sig för krig”, andra vill utöka bunkernät etc. Vilka andra vanföreställningar måste vi tugga på?

 

– Lugn, lugn! Skulle Chapulín Colorado (Den röda gräshoppan, en mexikansk oerhört populär barnserie) skulle säga. Det är helt enkelt så att om du fortsätter att provocera Björnen kommer du att få en hasselnöt (översättning från ryska av missilen Oreshnik).

 

Nåväl, låt oss fortsätta.

 

Efter den ryska uppskjutningen av den ballistiska missilen Oreshnik, utan kärnvapenstridsspets på ukrainskt territorium, som svar på ATACMS- och Storm Shadow-missilattackerna på ryskt territorium, skulle man ha en tendens att tro att västerländska tjänstemän åtminstone skulle behöva börja tänka mycket noggrannare INNAN de återigen ”godkänner” att Ukraina kan skjuta upp nya taktiska ballistiska missiler över ryskt territorium. Men de senaste dagarna visar att så inte varit fallet. Och det är inte förvånande i alla fall. USA, Storbritannien eller Europeiska Unionen bryr sig inte alls om Ukrainas öde. Allt de bryr sig om är att försvara USA:s intressen.

 

Vi talar också om inträdet på scenen för ny teknik på slagfältet som kan göra skillnad. Oreshnik, en ballistisk missil med hypersonisk hastighet (3,3 till 4 km/s); kan bära kärnstridsspetsar; svårt att upptäcka och omöjligt att fånga upp av nuvarande missilförsvarssystem stationerade i Europa; och dess räckvidd kan nå 5 500 kilometer. Med andra ord kan den nå hela Europa på mindre än 20 minuter.

 

Vladimir Putin var tydlig med att påpeka att tester av nya missilsystem inom det militära området skulle fortsätta om hotet mot Rysslands säkerhet består: ”Vi anser att vi har rätt att använda våra vapen mot militära mål i de länder som tillåter användning ”av deras vapen mot mål hos oss, och i händelse av en eskalering av aggressiva handlingar kommer vi att svara med samma beslut och på samma sätt.”

 

Det rimliga, i en situation som denna, är att man vill trappa ned konflikten, eller hur?

 

KANSKE ÄR DET DAGS ATT REFLEKTERA och acceptera nederlaget för Ukraina och dess marionettmästare (NATO) inför Rysslands beslutsamhet. Det skulle räcka med att dockmästaren skulle börja överge Ukraina. Men det verkar som att det västkapitalistiska blocket är långt ifrån kapabelt att reflektera och acceptera de nya tektoniska förändringar som håller på att utvecklas i världen.

 

Att fortsätta eskaleringen gör inget annat än att skada Ukraina självt, eftersom vi fortfarande inte vet hur den kommer att formas när konflikten väl är över. Men eftersom det (Ukraina) kommer att bli mindre, kommer det att bli mindre.

 

Det bästa Nato skulle kunna göra är att övertyga de ukrainska ledarna om att spelet måste avslutas; att nu måste vi gå mot förhandlingarnas terräng. Men i praktiken ser vi precis motsatsen. Det verkar som om det finns ett större intresse för att fortsätta konflikten från västmakternas sida än från Ukrainas sida.

 

Att fortsätta med spelet i det nya scenariot är ett självmord. Vad tänker de för dumheter? ”Leverera kärnvapen till Ukraina”? ”Tillåt Ukraina att skicka fler missiler in på ryskt territorium”? ”Förebyggande attacker mot Ryssland”? ”Nya antimissilförsvarssystem”? ”Skicka militära NATO-trupper till Ukraina”? Har budskapet som Oreshnik planterade i deras huvuden inte begripits?

 

Hur kan Ryssland få västvärlden att förstå?

 

För det verkar som att västvärlden inte vill förstå allvaret i saken. Väst fortsätter med samma entusiasm, eller mer, som när det började ”stödja” Ukraina. Och Ryssland fortsätter med samma strategi som den Militära Specialoperationen (SMO) mot Ukraina. Väst och dess ”hjälp” till Ukraina har inga tecken på att upphöra, för stunden, tvärtom är de mycket intresserade av att fortsätta. För, förstå det väl, USA och allierade vill inte förlora sina privilegierade positioner på ”planen”.

 

USA och allierade (NATO) borde acceptera den NYA spelplanen. De är inte där för att fortsätta eskalera. Det mest rimliga de kan göra är att acceptera den nya verkligheten, och till och med upplösningen av Nato. För... vilken anledning finns det för en politisk-militär struktur när den inte kan ge skydd åt Europa mot den nya militära tekniken i händerna på Ryssland? Oreshnik har förvandlat Nato till ett skämt.

 

MEN NATO SLUTAR ALDRIG att överraska: sedan början av SMO har länderna som utgör Nato rusat för att skicka ”hjälp” till Ukraina. Först var det saker som hjälmar och ammunition, sedan pansarvärnsmissiler och luftvärnsmissiler. Men eftersom Ukraina gjorde små framsteg på slagfältet utvecklades ”hjälpen” till taktiska långdistansmissiler (ATACMS), HIMARS bärraketer, stridsvagnar, flygplan etc. Men eftersom ukrainarna fortfarande inte gjorde några betydande framsteg på slagfältet och dessutom befann sig med ett betydande underskott av soldater, kom de på den ”lysande” idén om bomber och räder mot respektive in på ryskt territorium. Och nu avlossar de ATACMS och Storm Shadow-missiler. I och med detta ska det påpekas att dessa missiler från USA respektive Storbritannien INTE kan opereras utan stödet av utländska specialister (icke-ukrainska).

 

Vad skulle komma härnäst? Det ryska svaret: lanseringen av Oreshniks hypersoniska ballistiska missil mot ett ukrainskt militärkomplex, med bifogat meddelande att ”nästa gång kan den gå längre och kan bära fler skadliga stridsspetsar om ni insisterar på att attackera ryskt territorium med långdistansmissiler”. Vad har Natos reaktion blivit de senaste dagarna? Något helt obegripligt: ytterligare intensifiering av attackerna med sina egna vapen mot ryskt territorium.

 

Det här handlar inte längre om Ukraina. Ukraina blev en produkt, en marionett, som fortsätter att säljas i media, men som inte har något värde. Ukraina har helt enkelt blivit en modern trojansk häst som dras med av Nato. Ukraina är bara ett medel. Och Ryssland vet det.

 

Vad passar bättre än att i den kollektiva fantasin lansera påståendet om att Ukraina är ”försvarslöst” som måste ”hjälpas” inför en gigantisk, ”imperialistisk” ”inkräktare” som vill ”utvidga” sitt territorium? Västmedia kommer inte att berätta för dig att NATO är på ukrainsk mark och trycker på avtryckaren, de kommer att berätta för dig att de ”tillhandahåller instruktioner”, ”tillhandahåller data”, ”ger tillstånd”, ”tillhandahåller vapen för självförsvar”.

 

Om Ukraina är Natos trojanska häst, varför låta enheten gå? Varför inte stänga av enheten en gång för alla? Varför inte plocka isär enheten steg för steg? Vad skulle Nato kunna göra med en värdelös enhet?

 

Ryssland borde helt enkelt gå för att fånga in den trojanska hästen.

 

Vilka andra överraskningar inom det militärtekniska området kommer Ryssland att lyfta fram? Kommer den nya militära verkligheten att kunna sätta västvärlden på paus? 


 

* Níkolas Stolpkin, är en colombiansk författare:

Internationell analys - Geopolitik - Kritik - Åsikt - Tanke

https://stolpkin.net/

X @NSolpkin

Telegram NStolpkin

Instagram NStolpkin

 


Ucrania: El Caballo de Troya de la OTAN

 


Ucrania: El Caballo de Troya de la OTAN

 

Por: Níkolas Stolpkin*


La entrada en escena del Oreshnik, ha dejado a la OTAN, EE. UU., Unión Europea desatados; están vueltos locos. Unos están discutiendo posibles “ataques preventivos” en territorio ruso, otros están proponiendo “devolverles” a Ucrania las armas atómicas que supuestamente les fueron “arrebatadas”, otros están llamando a las empresas para que se “preparen para la guerra”, otros quieren ampliar la red de bunkers, etc. ¿Qué otros delirios tendremos que masticar?

 

–¡Calma! ¡Calma! ¡Que no panda el cúnico!, diría el Chapulín Colorado. Es simplemente que si sigues provocando al Oso, te va a llegar un avellano.

 

Bien, prosigamos.

 

Después del lanzamiento ruso del misil balístico Oreshnik, sin carga nuclear, sobre territorio ucraniano, como respuesta a los ataques con misiles ATACMS y Storm Shadow sobre territorio ruso, uno tendería a pensar que los responsables occidentales, como mínimo, tendrían que pensarlo muy bien antes de nuevamente “autorizar” a Ucrania el lanzamiento de misiles balísticos tácticos sobre territorio ruso. Pero, como se ha visto en estos últimos días, no ha sido el caso. Y no es de extrañar, en todo caso. A EE. UU., Gran Bretaña o a la Unión Europea no les importa, en absoluto, el destino de Ucrania. Lo único que les importa  es defender los intereses del propio EE. UU.

 

Estamos hablando, además, de la entrada en escena de nuevas tecnologías en el campo de batalla que podrían marcar la diferencia. El Oreshnik, un misil balístico con velocidad hipersónica (3,3 a 4 km/s); puede portar ojivas nucleares; difícil de detectar e imposible de interceptar por los actuales sistemas de defensa antimisiles estacionados en Europa; y su alcance podría llegar a los 5,500 kilómetros. O sea, podría alcanzar a toda Europa en menos de 20 minutos.

 

Vladimir Putin fue claro al señalar que las pruebas de los nuevos sistemas de misiles en el campo militar proseguirían si la amenaza a la seguridad de Rusia persistían: “Consideramos que tenemos el derecho a utilizar nuestras armas contra objetivos militares de aquellos países que permiten el uso de sus armas contra nuestros objetivos, y en caso de una escalada de acciones agresivas, responderemos con la misma decisión y de la misma manera”.

 

Lo razonable, en una situación así, es que se quiera desescalar el conflicto, ¿no?, pero sucede todo lo contrario: se desea seguir escalando.

 

Quizá haya llegado el momento para reflexionar y aceptar la derrota de Ucrania y su titiritero (OTAN) ante la determinación de Rusia. Que podría ser muy fácil en teoría, pero que bastaría con que el titiritero empezara a abandonar a Ucrania. Pero pareciera que el Bloque Occidental Capitalista estuviera lejos de reflexionar y aceptar los nuevos cambios tectónicos que se están desarrollando en el mundo.

 

Proseguir la escalada, no hace más que hacer daño a la propia Ucrania, que no sabemos aún cómo habrá de quedar conformada, terminado el conflicto. Pero de que quedará más pequeña (Ucrania), quedará más pequeña.

 

La OTAN, lo mejor que podría hacer sería convencer a los líderes ucranianos de que al juego hay que ponerle fin; que ahora hay que conducir hacia el terreno de las negociaciones. Pero, en la práctica, vemos todo lo contrario. Pareciera que existiera más interés en proseguir el conflicto por parte de las potencias Occidentales que de la propia Ucrania.

 

Seguir con el juego ante el nuevo escenario es suicida. ¿Qué disparates están pensando? ¿“Entregar armas nucleares a Ucrania”? ¿“Autorizar a Ucrania más lanzamientos de misiles en territorio ruso”? ¿“Ataques preventivos sobre Rusia”? ¿“Nuevos sistemas de defensa anti-misiles”? ¿“Envío de tropas militares OTAN hacia Ucrania”? ¿Acaso no se ha entendido bien el mensaje que plantó en las cabezas el Oreshnik?

 

¿Cómo Rusia podría hacer entender a Occidente?

 

Porque pareciera que Occidente no quisiera entender la seriedad del asunto. Occidente sigue con el mismo entusiasmo, o más, como cuando comenzó a “apoyar” a Ucrania. Y Rusia sigue con la misma estrategia de la Operación Militar Especial (SVO) sobre Ucrania. Occidente y su “ayuda” a Ucrania, no tiene visos de querer parar por el momento, al contrario, tiene sumo interés porque prosiga. Porque, entiéndase bien, EE. UU. y aliados no quieren perder sus posiciones privilegiadas en el tablero.

 

EE. UU. y aliados (OTAN)  deberían aceptar el nuevo terreno de juego. No están para seguir jugando a escalar. Lo más razonable que pueden hacer es aceptar la nueva realidad, e incluso la disolución de la OTAN. Porque… ¿Qué razón tiene de existir una estructura político-militar al no poder brindar protección a Europa ante las nuevas tecnologías militares en manos de Rusia? El Oreshnik ha dejado a la OTAN como un chiste.

 

Pero la OTAN no deja de sorprender: desde el comienzo de la SVO los países que conforman la OTAN corrieron a mandar “ayuda” a Ucrania. Primero eran cosas tales como cascos y municiones, después misiles anti-tanque y misiles anti-aéreo, pero, como Ucrania poco avanzaba en el campo de batalla, la “ayuda” evolucionó a misiles tácticos de largo alcance (ATACMS), lanzacohetes múltiples HIMARS, tanques, aviones, etc. Pero como los ucranianos seguían sin avanzar significativamente en el campo de batalla y, además, se encontraron con un déficit sustancial de soldados, ¿cuál fue la idea “brillante” que se les ocurrió? Golpear e incursionar en territorio ruso; y ahora golpear con misiles ATACMS y Storm Shadow. Siendo que, estos últimos, como ya se ha señalado cientos de veces, no-pueden-ser-operados-sin-el-apoyo-de-especialistas-extranjeros (no-ucranianos).

 

¿Qué vendría después? La respuesta rusa: el lanzamiento del misil balístico hipersónico Oreshnik sobre un complejo militar ucraniano. Con el mensaje adjunto de que la próxima vez podría llegar más lejos y que podría llevar ojivas más dañinas si se insistiera en atacar territorio ruso con los misiles de largo alcance. ¿Cuál ha sido la respuesta de la OTAN en estos últimos días? Algo de no creer: intensificar más los ataques con sus propias armas en territorio ruso.

 

Acá ya no se trata de Ucrania. Ucrania pasó a ser un producto, un títere, que se sigue vendiendo en los Medios, pero que no tiene valor alguno. Ucrania simplemente se ha convertido en un caballo de Troya moderno que es arrastrado por la OTAN. Ucrania es únicamente un medio. Y Rusia lo sabe.

 

¿Qué mejor que instalar en el imaginario colectivo que Ucrania es un “indefenso” al cual hay que “ayudar” frente a un “invasor” gigante, “imperialista”, que quiere “expandir” su territorio? Los Medios occidentales no te dirán que la OTAN está en suelo ucraniano apretando el gatillo, te dirán que están “proporcionando instrucciones”, “proporcionando datos”, “proporcionando permiso”, “proporcionando armas para la autodefensa”.

 

Si Ucrania es el caballo de Troya de la OTAN, ¿por qué dejar que camine el artefacto? ¿Por qué no apagar el artefacto de una vez por todas? ¿Por qué no desarmar el artefacto, paso a paso? ¿Qué podría hacer la OTAN con un artefacto inservible?

 

Rusia simplemente debe ir por el caballo de Troya.

 

¿Qué otras sorpresas en el ámbito tecnológico-militar sacará a la luz Rusia? ¿La nueva realidad militar podrá lograr poner en pausa a Occidente? 

--

* Níkolas Stolpkin, es un escritor colombiano:

Análisis internacional - Geopolítica - Crítica - Opinión - Pensamiento

https://stolpkin.net/

@NStolpkin

Telegram NStolpkin

Instagram NStolpkin